ilhanwtf

Ja, jag anser att jag som 18-åring är nyvuxen. Vuxen. Det ordet väcker obehagliga känslor hos mig.

Oro. Oduglighet. Vemod.

Oro över att jag inte kommer kunna stå emot vuxenvärldens tuffa tacklingar. Att vara vuxen innebär att dra ett tungt lass efter sig. Ett tungt lass av ansvar och mognad.

Oduglighet för att jag just nu inte gör det.

Vemod för att jag saknar min barndom. Det är så lätt att vara barn.
Att bara sätta sig på en gunga, ta fart, för att sedan hoppa, ramla, slå sig och gråta ut. Och ändå känna att allting löser sig. Man är ju bara ett barn, det finns alltid någon som tar hand om en.

Som barn har man drömmar. Om ens framtida jobb, fru och bankkonto.
Jag skulle gifta mig med en italiensk kvinna.

Men när man är barn så uppskattar man det inte. Man vill växa upp. Bli stor och stark.

För varje år som går tynar ens drömmar långsamt bort, blir allt svårare att uppnå. Är det inte meningen att det skall vara tvärtom?

Borde egentligen inte be om ursäkt över att inlägget blev så mörkt och pessimistiskt, men eftersom jag är en ödmjuk kille gör jag det ändå.

Förlåt. Men jag har bara en sådan natt, där jag ser allt genom ett förmörkat glas, fast som förhoppningsvis, är ljusare när jag vaknar upp imorgon.

The Chosen Pessimist



Spola fram till femte-sjätte minuten om ni vill slippa introt. Så otroligt bra låt.




Over N' Out
Ilhan