ilhanwtf

När tanken om att skriva ett blogginlägg slog mig, fick jag en härlig känsla av förväntan och lust. Det var då jag bestämde mig för att det var dags att börja skriva igen.

Skrivandet är för mig som terapi.

Det finns tillfällen då jag känner mig nedtyngd av livets alla farhågor. Då sätter jag mig ned och skriver. Efteråt känner jag mig 150 kilo lättare.

Jag är glad att jag funnit skrivandet.

Jag är glad att det är sommar.

Jag är också glad att VM-slutspelet dragit igång. Men jag är samtidigt bedrövad. De regerande världsmästarna fick en för tidig semester. 24 juni i stället för 11 juli. Hela 18 dagar för tidigt. Italiens VM dröm avrättades kallhjärtat av bödeln Róbert Vittek.

VM känns stendött. Mitt hemland Turkiet lyckades inte kvalificera sig till mästerskapet, och mitt ideal-hemland Italien åkte ut i gruppspelet.

Italien är mitt ideal-hemland lika mycket som USA är mitt ideal-levnadsland. Jag är absolut inte missnöjd med att vara turk, tvärtom. Jag känner stolthet.

Domarmiss efter domarmiss. Den senaste och just nu mest omtalade, visar att det är dags för FIFA att sluta vägra utvecklas. Det är makalöst att en åttondelsfinal i VM 2010 drabbas av samma haveri som en VM-final gjorde 1966. Mellan samma lag dessutom.

Det är hög tid att införa målkameror.

Jag börjar redan känna mig mycket lättare. Likt en bebis som blir uppkastad i luften av sin stolta far och tas emot av hans starka, grova händer.

Tröttheten tränger sig in i min kropp. Som giftet efter ett ormbett. Enda botemedlet är sömn.

Jag behöver botas.