ilhanwtf

Det har varit ett fullkomligt fantastiskt VM. Det var inte så jag kände under mästerskapets gång, men nu i efterhand inser jag hur mycket makalöst vi fått uppleva.

Nya hjältar. Inte de som Nike, Adidas och de andra stora reklamgiganterna hade ritat upp. Utan spelare som Forlan, Donovan, Casillas, Suarez och Iniesta.

Nya syndabockar. Det är svårt att förutspå syndabockar men i Felipe Melos fall är det ingen slump att det blev just han som sänkte sitt landslag, då han haft en kaosartad säsong i Juventus. Exempel på fler syndabockar är Green, Domenech och Gyan. Den sistnämnda troligtvis den största. Vilket förfärligt elände. Otröstlig sorg.
Här är i synnerhet hans, men också Ghanas och afrikas sorg bevarad:




Nya stjärnskott.
Müller, 20-åringen som vann skytteligan. Say no more.

En hundraprocentig bläckfisk vid namn Paul.

Spelare som blir kallade och är ansedda att vara världens bästa fotbollsspelare i sina ligor runt om i europa kommer till VM och faller ned i ett stort svart hav av nederlag och drar sina landslag med sig.

Ronaldo. Messi. Rooney. Kaká.

Man måste lyckas i ett VM för att vara världens bästa spelare, som Maradona gjorde.

Marcello Lippi visade vilken stor man han är. Det gjorde han genom att på presskonferensen direkt efter förlustmatchen mot Slovakien inse sina brister och dessutom, inför ögonen på hela världen erkänna dom. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det är lätt att vara stor i medgång, med succén som bär upp ens leende och värmer ens hjärta. Men det är en helt annan sak att i sorgens och nederlagets stund göra något så storartat som Lippi gjorde.

Det snyggaste målet stod Hollands Van Bronckhorst för. Här har ni det:




Det är dags för FIFAs ordförande Joseph Blatter att vakna. Vi lever i år 2010, inte på medeltiden. Varför inte använda tekniken när den finns tillgänglig, så att vi slipper alla dessa horribla misstag och domslut.

Spanien stod som segrare. Jag personligen ville inte att de skulle vinna, men att de vann EM för två år sedan och nu VM är helt fantastiskt. Även om jag tycker att Tyskland hade varit mer värdiga vinnare.

VM har sin egen dramaturgi, som min förebild Marcus Birro brukar säga. Det hela är nu över och vi har fått se och uppleva saker och ting som vi kommer att minnas i många år framöver.

Och då frågar jag mig själv hur jag skall stilla abstinensen som uppstår.

Jag kom fram till att jag inte skall göra det, utan att jag tänker leva med den och sedan fylla på med mer fotboll.

Over N' Out
Ilhan

Söndag. Men inte en helt vanlig sådan. VM-finalen är bara några timmar bort, vilket känns både vemodigt och spännande.

Ikväll dör en saga. Och ikväll skrivs en ny.

Imorgon är Italien inte längre världsmästare. Istället kastar antingen Spanien eller Holland förevigt av sig stämpeln som VM-historiens förlorare. Inget av länderna har någonsin vunnit ett VM.

Efter ikväll lämnas ett av landslagen kvar i hörnet som förlorare. Och det andra tar steget upp bland molnen där de kommer att få vistas i fyra år framåt.


Kapten Cannavaro lyfter bucklan 2006


Totti kysser bucklan 2006

Jag personligen..

hoppas att Holland tar hem det. Jag tycker att Spanien har snubblat sig fram till final. David Villa har räddat dom gång efter annan.

Dessutom uppträdde man vulgärt och respektlöst efter vinsten i EM-finalen 2008 då man sprang runt och firade bakom tysklands Bastian Schweinsteiger när han intervjuades. Så uppträder inte riktiga vinnare.

Här har ni videon:




Over N' Out
Ilhan

Regnigt, blött och fuktigt. Vad gör man då? Jo, man byter ut sin planering, som var att ligga på en brygga i Eriksberg och spänna sig, mot att sitta inne med några kilo godis, några liter läsk och ett ton chips och se på film alternativt spela spel. Idag har jag valt att göra det med mina polare, så om du är tjej och inte har fått en förfrågan om att komma över, behöver du inte bli svartsjuk.

Fan, det där lät inte bra! Jag är ju en spontan och ödmjuk kille...

Här får ni i alla fall en bild där jag tunnlar en stackars kille i Kärra. Den är tagen i sista seriematchen innan sommaruppehållet, som för övrigt slutade med vinst. Vi ligger nu på andra plats i tabellen, och jag skulle mer än gärna vilja vinna innan jag lägger skorna på hyllan och avslutar min karriär.

Jag skojar bara, jag tänker aldrig sluta spela fotboll! Har planer på att bli korpseriens stora stjärna i framtiden.


TUNNEL. Bilden är tagen av Jennifer Karlberg.



Förresten, vad tycker ni om min nya design och header? Den är visserligen gjord i paint, men allt annat än den förra, tråkiga skitdesignen är bättre tycker jag.


/ Ilhan Gönel

Ja, jag anser att jag som 18-åring är nyvuxen. Vuxen. Det ordet väcker obehagliga känslor hos mig.

Oro. Oduglighet. Vemod.

Oro över att jag inte kommer kunna stå emot vuxenvärldens tuffa tacklingar. Att vara vuxen innebär att dra ett tungt lass efter sig. Ett tungt lass av ansvar och mognad.

Oduglighet för att jag just nu inte gör det.

Vemod för att jag saknar min barndom. Det är så lätt att vara barn.
Att bara sätta sig på en gunga, ta fart, för att sedan hoppa, ramla, slå sig och gråta ut. Och ändå känna att allting löser sig. Man är ju bara ett barn, det finns alltid någon som tar hand om en.

Som barn har man drömmar. Om ens framtida jobb, fru och bankkonto.
Jag skulle gifta mig med en italiensk kvinna.

Men när man är barn så uppskattar man det inte. Man vill växa upp. Bli stor och stark.

För varje år som går tynar ens drömmar långsamt bort, blir allt svårare att uppnå. Är det inte meningen att det skall vara tvärtom?

Borde egentligen inte be om ursäkt över att inlägget blev så mörkt och pessimistiskt, men eftersom jag är en ödmjuk kille gör jag det ändå.

Förlåt. Men jag har bara en sådan natt, där jag ser allt genom ett förmörkat glas, fast som förhoppningsvis, är ljusare när jag vaknar upp imorgon.

The Chosen Pessimist



Spola fram till femte-sjätte minuten om ni vill slippa introt. Så otroligt bra låt.




Over N' Out
Ilhan